Upplysningsbloggar

Genom bloggar lär vi oss nya saker, vi kan läsa oss till hur personer med anorexi kämpar för att vinna över sjukdomen, vi läser om barn som kämpar mot cancer, hjärtfel etc. Vi kan få reda på mycket saker genom att läsa olika bloggar. Vänner, familj tipsar om olika bloggar med olika innehåll och man blir på så vis upplyst om saker som man kanske inte hade en aning om tidigare. Två av alla dessa bloggar har jag valt att lyfta fram, då de har påverkat mig.

Det var min syster som introducerade mig för ”Heja Abbe”- bloggen. En blogg som handlar om en pappa vars son föddes med hjärtfel och kromosomfel. Kromosomfelet kallas 22q11.22q11-deletionssyndrom. När man har denna diagnos har man svårt för språk och tal men man har även hjärtfel. Abbe föddes med båda. Han har opererats otaliga gånger och vi får följa med från första början. Bloggen började med BB och nu är Abbe 6 år och verkar vara som vilken liten kille som helst. När man ser bilder på Abbe och hans bror ser man inte att han är annorlunda. När man hör och ser filmerna på Abbe så förstår man att han har problem med sitt uttal. Vägen har inte varit lätt och är fortfarande inte säker, men Abbepappan skriver med inlevelse och utan att försköna, han skriver med ärliga ord, han skriver ut sin ilska och ber inte om förlåtelse utan förståelse.

Jag blir tagen av det han skriver och jag har sett varje klipp av Abbe. Att få följa hans utveckling när det gäller talet blir jag förvånad, nej förvånad är inte rätt ord, jag blir imponerad. Imponerad över hur mycket han har utvecklats på kort tid. Genom bloggen har jag lärt mig om just 22q11, ett syndrom som jag inte ens visste fanns innan jag läst bloggen. Har ni inte läst den, så tycker jag att det är på tiden. Man blir upplyst om sådant man tidigare inte kände till, berörs långt in i själen och det gör att man vill kämpa för var enda unge.

Adressen har ni här: http://www.hejaabbe.com/

En annan blogg som jag läst sen den började, handlar om en mammas kamp för sin dotter som har cancer. Karolins historia är både ledsam, hemsk och vacker på samma gång. Hon började blogga för att skriva av sig allt som hände runt omkring. Det skriv om sjukhusvistelser, ilskan mot Försäkringskassan, ilskan mot cancern som satt sina klor i hennes dotter, om kärleken mellan mamma och dotter. När den upptäcktes på Felicia var den 20x12x7cm vilket är stort på en liten treårig tjej som Felicia var.

Deras berättelse tar upp hur de åker in och ut från sjukhuset, cellgifter, behandlingar och operationer. Deras väg var brokig och slingrig, men de gav aldrig upp hoppet. Man berörs från första inlägget till det sista. Karolin och Mattias förlorade sin Felicia den 20/12 2008. Jag berörs och jag gråter på grund av att jag nästan kan känna smärtan som Karolin skriver om. Även om jag aldrig varit med om något sådant själv, kan jag ändå känna det. Jag minns första gången jag läste, att Felicia gått bort, att jag grät i flera timmar efteråt. Jag känner fortfarande samma sak idag när jag läser det. Jag känner sorgen och smärtan även om jag inte var där.

Adressen till Karolins blogg har ni här: www.tidigmamma.blogg.se

Att använda sig av bloggar på detta sätt är bra tycker jag. Jag kan lätt följa med, förstå till viss del och få en större förståelse för de olika sjukdomar som vi faktiskt kan drabbas av. Eller personer i vår närhet. Vi kan även engagera andra genom våra bloggar. Både Abbepappan och Karolin har haft insamlingar till olika ändamål. Abbepappan hade en för musikhjälpen nu i vintras och Karolin hade en insamling för barncancerfonden och även en insamling till en stor fest för Felicia innan hon gick bort. Gensvaret var enormt och det blev en storslagen fest. Att det blev så var tack vare alla som läste hennes blogg, alla räckte ut en hjälpande hand och visade att det finns massor av medmänsklighet.

Bloggar har blivit ett bra redskap för att sprida kunskap. Det är inte varje dag man skriver in något man vill veta om på Google och läser sig till allt man vill veta i en vetenskaplig artikel. Jag tror att det som gör att dessa bloggar sprids så fort är för att de är så öppna med allt. De skriver ut sin ilska, sin glädje, sin kärlek och sin kunskap. Det gör att man vill läsa och prata om dem med sina nära och kära. Genom mun till mun metoden sprids de som en löpeld genom Sverige. Idag är det väldigt vanligt att söka uppmärksamhet och synas. Det vill jag säga att dessa bloggar också gör men på ett annorlunda sätt. De skriver för att upplysa människor runt omkring och på så vis får de uppmärksamhet och syns i olika medier.

Så klart finns det fler exempel på bloggar som dessa, men dessa är de jag följt och fortfarande följer. Jag slås av bloggarnas öppenhet. Blottandet för okända människor, och jag ställer mig frågan: Skulle jag kunna blotta mig om det var mitt barn som drabbats?