Home | Krönikor | Åsiktslandet

Åsiktslandet

By
Åsiktslandet

Åsiktslandet, det är där jag bor. Varje gång det händer fascinerar det mig. Något som tagit mig till magisk underbarhet och berört mig i själen kan för någon annan vara helt meningslöst. Vi tycker olika. Så otroligt olika.

Idag är vi fler än förr som tar oss rätten till orden och på så vis uttrycker våra åsikter. De sociala medierna underlättar för, det som fantastiskt nog är min rättighet, att kunna berätta hur min åsikt är och varför. Runt de nya moderna lägereldarna samlas vi och utbyter ofta ord och åsikter.
Vi ogillar eller gillar.

Vi bekräftar varandra. "Men såg du inte att jag likade din statusuppdatering?" Den som avstår från att delta avstår mycket men får såklart annat.
Var det bättre förr? Om det var bättre vilka bitar var de som var bättre?
Det är meningslöst att hålla emot, för mig, utan jag följer med och ämnar ta bara det bästa av det gamla med mig.

Själv ser jag Facebook mer och mer som ett skyltfönster och i min eftertänksamma önskan att konsumera medvetet rimmar det illa. Jag tänker på de där uppdateringarna som inte är något men ändå på något sätt vill processas av min hjärna.
Ibland verkar det som att Facebook är det bästa stället på jorden, det enda stället dit inga biljetter kan köpas. Allt är så underbart där att eftersmaken på något sätt blir riktigt besk.
Faktum är att det är svårt att vilja något annat för när många vill samma sak är det svårt att inte vilja det de vill. Så jag ”likar” vidare på Facebook, utan att alltid direkt vilja det, men jag deltar på mitt sätt.

Hur jag än gör finns det inga andra beskrivande ord mer än att jag är förbluffande imponerande att vi är så många som tar oss både utrymme och tid att dela våra ord med er andra och att så många responderar, inte bara i ord, utan även i ickeord. Små ord som visar att men också hur vi lever sida vid sida. Det låter som en optimal värld. Allas åsikter spelar roll. Mitt ord kan förändra.

Vapen faller till marken men det är ett annat krig som har börjat. Mitt i underbarheten av yttrandefrihet och åsiktsmångfald är vi mycket oskyddade. En virtuella smäll på käften, ett övertramp rakt in i den skyddade integriteten hur bevisas det med hjälp av lagen? Ord som förföljer mig världen över, möter mig var jag än är, hur dömer man den skyldige till besöksförbud?

Det hela är förskjutit till mitt ansvar.
Rättsstaten avvaktar.
"Men ta inte åt dig då!" Men jag är en sådan som tar åt mig. Jag är en sådan där som får kalla kårar längs min rygg när människors vrede öser ut i ord. När hatet svämmar över. Jag vägrar att trubbas av till förmån för den vansinniga vreden.

Kriget är i full gång inte där ute utan här i mitt liv mitt i mitt vardagsrum.
Jag står inte i skottsäker väst och bemöter utan som jag. Sara. Trots att inte en droppe blod är spilld sticker orden som små knivblad och rispar mig.
Det är många som vet hur man plåstrar om och erbjuder sig.
Men ytterst är det mitt ansvar, här i soffan, att inte förblöda.

Igår träffade jag en vän. Ja, alltså vi har mötts på Twitter. Mina ord landade hos henne och hennes i mig. De socialamediernas mångdimensionella värld.
Vi samlade, efter ett års twittrande, våra familjer runt ny typ av lägereld. Ja, det var många som undrade. "Ska ni hem till dem, ni känner ju inte ens varandra."
Sociala medier är alltså åt båda hållen. Både möjlighet och omöjlighet. Mjukt och hårt.
Dömande och välkomnande.
11:01 rullade vår bil in på deras uppfart. 16:30 hade vi pratat i över fem timmar nonstop och min själ var påfylld. Upprymd. Fylld med ny tro.
För vissa säkert en bagatell en vanlig fredag i december för mig en upplevelse för livet.
Fred i kriget.
Plåster.

För några månader träffade jag ett annat virtuellt plåster. Ni vet de där människorna som gör en lite bättre än vad man är utan ett enda motkrav. Jag hade just läst om brödfusket industrin ägnar sig åt, om en pojke som dött i cancer och toppat det med ordlöst och makalöst hat på nätet på en socialmedieplattform.
Då möttes vi över ett tweet. Det var som han inte läste mina ord utan min själ.
Jag makade på mig igen och han kom och satte sig jämte mig, nu med ett gäng med andra, kring min sociala lägereld. Och ja, vi har mötts. Han är precis den. Han ger mig punkt till min mening och mod att skapa nya.
Jag har blivit ett antal vänner rikare å det senare men ibland har jag ryst åt saker jag läst så jag trott att håren aldrig skulle lägga sig ner igen.

Idag är att ha åsikt som att ta ett ansvar. Ett ansvar vi är många som tar på fullaste allvar.
Få vill bli ledda utan leda. De flesta kräver att få sin åsikt respekterad.
Ord som "I have a dream" kommer de någonsin igen. Kan vi enas? Måste vi?

Idag finns i princip inget rätt eller fel.
Rätt handlar om att en mängd människor samtycker med dig och låter världen höra det. Tillsammans har man rätt. Samtidigt som en vinnande känsla brukar sprida sig inser man snabbt att lika rätt som man har lika fel anser andra att det hela är.
Så meningsfullheten i att ha rätt har sakta försvunnit. Det kokar ner till vad som är rätt för mig inte vad som är rätt.
Inget ont i det. Men en värld med jag, mig själv och mitt är en komplex värld, vi är ju rätt många.

Vi har mobiliserat världens största åsiktsarmé och det är möjligheternas krig. Men också en verklighet där fiende är odefinierbar och skadar dig inte med ett dödande skott i ryggen utan med ord som sedan får dig att skada dig själv. Där orden inte dödar alltid utan skadar för en livstid. Och svaret är alltid att felet liksom ansvaret om du skadas faktiskt är ditt eget. Inga medaljer här inte.
Ute på fältet finns inte för slåss gör man på bussen, i sängen och varför inte på toan. Sjukvårdspersonalen får vårda skador i själen de inte ens kan se. De får utgå från sig själv för att kunna ge rätt omsorg.
Åsikternasarmé marscherar hårt och skoningslöst.
Har du tur får du en plats.
I alla fall ett kort tag.
Ett krig av åsikter.
Både möjlighet och omöjligheter.
Där de mest brutala ord utväxlas men även där geniala och fantastiska saker kan ske och sker.
Där glädjen och kärleken är din när delandet är som mest fullkomligt.
Den totala tillfredställelsen när är åsikter gifter sig.
Ord är aldrig bara ord.

 

 

  • Email to a friend Email to a friend
  • Print version Print version
  • Plain text Plain text

Tagged as:

No tags for this article

Rate this article

0