Home | Krönikor | Om kärlek

Om kärlek

By
Om kärlek

Läste en statusuppdatering på FB om att ”komma ut” och om rädslorna, tankarna och allt ”Marcus Tonsäker Hellberg” burit inom sig. Inlägget hade över 10 000 gilla det fick mig att fundera över hur det kan vara så att allt det han tyngts över ändå verkar tas emot med sådan värme när han väl tog mod till sig och förklarade för alla öppet vem han är innerst inne. Det hänger inte hop. Om vi är 10 000 som gillar varför har han då hatat sig själv, sett sig själv som att något varit fel på honom?

Jag blir så glad och ledsen.
Glad för honom, hans mod och hans tro att slutligen tro på sig själv och ”komma ut”. Glad för att han till största del verkar ha haft fel och att han inte mötts av den fruktade avsky han föreställt sig utan av den kärlek han självklart förtjänar.

Blir seriöst ledsen att det är såhär. Att vi och våra barn fortsätts att fostras och anamma kön och heterosexualitet som norm.

Själv har vi två små killar. Varje dag försöker vi medvetet fostra dem med kärlek som norm, med ödmjukhet, ärlighet och såklart glädje och nyfikenhet. Vi försöker att ge dem ett fritt val. Det är så svårt. Tänk att vi ibland fostrar våra barn att inte lyssna på sig själva utan på andras norm det tror inte jag ger lycka om än tillhörighet. Men jag vill att mina barn ska känna lycka över att leva och mod att välja.


Varför måste en annan fyraåring berätta för min att ”killar inte kan ha klänning”? Det är ju inte hen utan hens omgivning som lärt hen det "att killar inte kan ha klänning". Men om vår pojk blir lycklig av det varför kan han inte ha klänning då? Varför är det så svårt att låta andra göra sina egna val och låta dem bli lyckliga i dem?

Jag utger inte mig för att veta men sanningen för mig är att homosexuell är inget man blir och inget man väljer. Den äkta kärleken är oberoende kön. Det handlar inte om att avvika från normen. En norm är nämligen inget konstant utan något som vi, du och jag, bestämmer ihop, som skapas av alla oss. En norm är något som, när man skrapar på ytan, inte finns och enligt mig inte har någon funktion. Tänk att bara få tillhöra utifrån den man är.

Om det är såhär, att det så kallade avvikande, föraktas? Så upplever jag att det är och då är jag ändå, gift, har ett bra arbete, två barn, har hus, bil, ordnade familjeförhållande och hund allt som normen begär av mig som kvinna och ändå upplever jag det.

Ett tydligt exempel är att det är svårt både för mig och andra att ge våra pojkar "tjejleksaker" i födelsedagspresenter i rädslan att avvika som förälder och omdöme eller ännu värre tänker en del att göra våra barn homosexuella. Ändå vet jag och alla som sett våra pojkar i princessklänning att prinsessklänningen liksom monstertrucken är lika lyckliggörande hos dem. Nä, jag tror ärligt inte att mina barn kommer bli förvirrade av att avköna och jämställa, inte heller tror jag att de blir förvirrade av att vi erbjuder dem ett fritt val. Det handlar om att ge våra barn en chans att få välja och lära sig lyssna till sig själv.

Att det ska bli en grej av att vår treåring ville ha en HelloKittydator i julklapp. Är den inte lite väl rosa kommenteras det efter julklappsöppningen? Jo, den är till och med jävligt rosa skulle jag säga. Grejen för mig med HelloKitty jämte Barbie m.fl. är att jag funderar om de är bra förebilder för mina barn, inget annat. Jag vet inte om våra söner kommer att avvika från ”normen” som vuxna men jag vet att om de gör det har i alla fall inget att göra med en HelloKittydator julen 2012.

När vår son slutade med napp fick han köpa vad han ville. Han valde en Emil-keps och ett par rosaglittriga skor. Damen i kassakön mumlade, precis hörbart för mig, "Är hon inte rädd att han ska vilja ha sådana där när han blir stor och tittade på hans glittriga skor".
Jag tänkte kokande nej, jag är inte rädd för det, jag är rädd för dig.


På jul var jag och handlade till min man på Jack & Jones. In kommer en kund. Hen undrar om de sålde röda slipsar. Nej, svarade biträdet men vi har en skitsnygg röd fluga. Hen svarar med ett underlåtande skratt att "näää det kan han inte ha, det är alldeles för bögit" och sånt var tydligen hens man väldigt känslig emot. Min man sa när jag kom hem och berättade: du borde köpt den till hen eller till mig. För mig är kopplingen så långsökt. Vad har en färg eller en rosett med kärlek att göra? Att älska har inget med kön att göra eller för den delen vilka preferenser i trender man har. Jag skriver inte detta för att jag tror att jag är bättre än andra eller att det är unikt utanför att verifiera det Marcus som kom ut på FB burit inom sig är sant. Att det han känt som en tyngd är andras tankar och vår inskränkthet, även min.

Jag skriver det för att homosexualitet är långt ifrån det enda som är normen och att det är så lätt att sluta lyssna på sig själv för att få känna känslan av acceptans och tillhörighet. Jag tror vi måste tillåta oss andra normer för att hitta vägen till lycka, värdefullhet i livet och medmänsklighet.


Jag hoppas varje dag att våra pojkar kommer känna frihet och alltid veta att deras val är deras och att vi älskar dem över allt. Jag hoppas varje dag att de som är nära mig älskar mig även om jag gör mina val precis som jag måste göra det omvända. Att olikhet är norm.

När det kommer till rädslor och barn är jag rädd, ofta, att något dåligt ska hända våra killar.  
Rädd att de ska bli sjuka eller göra andra illa.
Eller värst av allt att de ska dö innan jag.
Skulle jag rädas något annat är det att andra skulle döma dem i deras val.
Andra rädslor är jag oförmögen till.

Så glad att han kom ut nu och att han (Marcus) får vara den han är och alltid varit.
Jag hoppas, såhär några dagar in på nya året, att detta bara är början för jag hoppas att vi blir fler och fler och fler som vågar välja om och om livet ut och som vågar vara dom vi innerst är. Det Marcus skrev lärde mig inget om kön och sexuell läggning men mycket om mod, tillit, kärlek och det behöver var och en av oss oavsett vem vi könlöst väljer att förälska oss i.



 

  • Email to a friend Email to a friend
  • Print version Print version
  • Plain text Plain text

Tagged as:

No tags for this article

Rate this article

0